Bästis med perfektionisten

Alla vill vara mindre stressade, må bra och känna glädje. Jag tror verkligen det är möjligt. Kanske för att jag själv har gjort en helt osannolik resa, när jag nu tittar tillbaka. Från djup depression under många år till mind resilience, självtrygghet och glädje, utan anledning. Jag går fortfarande i bitar ibland men det tar inte lång tid innan jag finns där och stöttar mig själv.

Genombrottet kom under ett meditationsretreat. Jag hade gråtit i tre dagar över hur ensam jag var, att jag inte hade någon att ringa när retreatet var slut för att berätta hur det varit. Någon att komma hem till, som brydde sig hur jag mådde. Det var ju inte helt sant, men jag hade fastnat i en ensamhetstrans som jag trodde blint på.

Jag var så utmattad efter allt gråtande att jag bara gick och la mig och sov. När jag vaknade på morgonen hörde jag en stark inre röst som sa: ”hur kan jag vara min egen axel att luta mitt huvud på? Den där personen som bryr sig i alla lägen? Som jag kan släppa alla krav med? Som jag inte behöver prestera eller var duktig tillsammans med?

Frågorna i sig hjälpte mig att utforska vad jag behövde och hur jag kunde stötta mig själv. En resa som fortsätter varje dag.

Jag kallar det för att lyssna-utan-att-lösa. Mitt alarm ringer kl 21 varje kväll. Då har jag lyssnarträff med perfektionisten. Vi har blivit väldigt goda vänner, och jag ömmar så för denna del av mig. Som oroar sig för att det inte ska gå bra, vill skydda mig från misslyckanden med att stänga ute världen, som utvecklat massa olika strategier för att säkra att jag inte gör fel, att ingen ska komma på att jag är värdelös, misslyckad.

På förra veckans mindfulnessklass hade jag glömt bort att reflektera över en bra reflektion på temat tankar. När jag kom på det var det för sent, och jag kände skam. Men istället för att försöka täcka över, låtsats – för det hade varit lätt eftersom ingen visste hur jag hade tänkt det –  berättade jag för deltagarna hur jag kände. Resultat: jag kände mig närmare deltagarna, som att det vi delade blev mer sant. Min upplevelse var att de kände sig mycket tryggare att dela sin skam.

”Skammen är bara så stor som våra hemligheter”, som Chris Germer säger. Och grundar sig i att vi alla vill bli älskade. Men det är ju inget vi säger när vi möts, för det vore ju väldigt skamligt. Så berätta! Självklart behöver vi ta ansvar för våra åtaganden och svara ann på våra behov. Men vi är människor. Och oavsett hur mycket vi förbereder oss, försöker, menar väl, kan man glömma, göra fel, såra och svika. Ingen är perfekt. Det är mänskligt.

Hur kan du sluta fred med din perfektionist? Vad skulle den delen av dig behöva? Hur kan du du stötta dig själv när perfektionisten eller kritikern tar över?

Om det är för skamfyllt att berätta för någon annan, börja med att lyssna på dig själv. Om det är för smärtsamt, hur skulle det vara om det vore ok att du inte kan vara vänlig just nu? Inte kunde höra hur jobbigt det är eller hur dålig du känner dig?

Idag kommer vänlighet och stöttande handlingar, ord och tankar automatisk. Det är en vana jag har tränat mycket på.

 

Publicerat av

Marie Androv

Mindfulnesslärare under utbildning för Jack Kornfield och Tara Brach vid The Awareness Training Institute och UC Berkeley’s Greater Good Science Center. MediYoga terapeut och lärare med minfulnesskompetens vid MediYoga Institutet. Ayurvedisk hälso- och livsstilscoach utbildad i Sverige, Indien och USA. Fördjupning i medveten andning och andningstekniker, pranayama. Certifierad FaRledare-fysisk aktivitet på recept. Läs mer om min bakgrund och erfarenheter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s