Svaret är både ja och nej. Jag kallar det för att bli självtrygg. Och det behövs fler nyhetsbrev för att ge en nyanserad bild av vad självtrygghet är och jag själv erfar.
Korta svaret är: Om vi lägger vårt liv i händerna på det som händer utanför oss kommer det bli väldigt gungigt.
Trygghet är ett grundläggande behov. Vi har både fysiska, emotionella och andliga behov. Vi kan känna trygghet i relationer i kollegielaget, i ett samhällssystem. Men så bryts en relation, vi får en ny chef som destabiliserar hela teamet, eller ny regering, inflation… Saker vi inte kan påverka.
Vi undgår inte smärtan, obehaget, sorgen. Men allt det där andra som vi själva lägger på – ”Varför jag?”, ”Hur länge ska det pågå?”, ”Jag klarar inte det här”, ”Hur ska det gå?” – kan vi göra något åt.
Problem är verkliga men väldigt ofta förstorar vårt sinne upp. Skapar stories. Som vi tror på. Målar upp krisscenarier som håller oss tillbaka, planerar för det värsta baserat på tidigare upplevelser och minnen, till och med övar in repliker (Handen på hjärtat, hur ofta får man användning av dem?). Det grubblar över samma händelse eller konversation tusentals gånger i hopp om att ”om jag bara tänker på det här tillräckligt mycket kommer jag förstå varför, lära mig, lösa”. Händer det?
Med förhoppningen att vi ska lyckas bättre nästa gång eller skydda oss från faror, kör sinnet alla dessa strategier på repeat. Utan att fråga sig om de är hjälpsamma i just det här fallet. Om de fortfarande är giltiga? Vad händer egentligen? Vi blir mindre kreativa, oroliga, stressade, deprimerande, trötta, utmattade. Alla dessa strategier suger energi.
Det vi tänker är väldigt ofta inte sant. Läs om det där.
Första steget till självtrygghet är att bli medveten om sinnets go-tos. Vad är det du tänker så fort det blir jobbigt eller går igenom förändringar? Fråga: är det verkligen sant?
Tyckte du att det här var hjälpsamt? Dela gärna
Tack för att du tar del. Ta hand om dig!
Allt sol
Marie
Självtrygg 
Publicerat av